Det sägs att när man pratar med sig själv så får man de bästa svaren, men det är inte riktigt sant, jag brukar mest få ganska spänd stämning.. För ibland (när jag varit ensam lite för länge och bara umgåtts med en döv katt) kommer jag på mig själv med att prata med mig själv, och det är inte sådär vanligt att man mummlar lite utan det här är riktiga konversationer. Idag kan jag ju säga att det har hänt mer än en gång.. När jag gör det här så brukar det börja med en lite sträng röst som bara "åh!! men vad har du nu gjort?! du har ju spillt kaffe över hela mattan!!" varpå en lite snällare, lessen röst svarar "förlåt, det var inte meningen.. men jag var ju så törstig!"... sen är det igång..

 

Sträng: "Ja, men om du nu var så törstig kanske du kan sätta dig ner innan du dricker, du vet ju själv att du är rätt klumpig? Nu måste du torka upp efter dig!" 

Snäll: "Men jaa... jag kanske bara kan sitta en stund först? Jag är så trött"

Sträng: "Det kunde du ha tänkt på innan, om du inte torkar upp nu så tränger det in i mattan förstår du väl?" 

Snäll: "Jaja..." (torkar buttert upp men lägger det smutsiga pappret i soffan)

Sträng: "Sådärja, det var väl inte så farligt, det gick ju snabbt!" (ser inte det smutsiga pappret i soffan)

 

Snäll: "...kaffet är för starkt!"

Sträng: "Ja men nästa gång kanske du kan prova att göra ditt eget kaffe!! "

 

Nu sitter jag alltså här å har lite dålig stämning.. Ibland orkar jag bara inte med mig själv, är jag helt bananas eller är det någon annan som också gör såhär?