Mitt hjärta kanske slutar slå men filmen börjar om ändå

 
Varje dag är slutet så himla nära i min värld, varje dag tänker jag att den här dagen kanske är den sista. Men det blir inte som i filmerna att man gör allt det man borde och vill göra, går ut och upptäcker världen på nytt liksom. Istället sitter jag hemma och försöker minnas varje liten detalj, så jag får uppleva mina fina minnen igen innan det är för sent. Och det är himla jobbigt faktiskt! För det ger bara panik att jag missar allt därute, men jag blir så trött och måste hinna minnas klart, hinna bearbeta klart. Trots att jag vet att tiden tickar väntar jag bara in den. Jag vet inte hur jag ska göra. För visst får man väl mer tid när man är ensam och har tråkigt? Jag vill inte tappa den, tiden, livet. Jag tror dom två inte hänger ihop riktigt. Jag vill liksom spara på allt det där fina, men istället känns det som att jag tappar det. 
 
 
 
 






NAMN
 

MAIL


URL





Spara?