Mitt hjärta kanske slutar slå men filmen börjar om ändå
Varje dag är slutet så himla nära i min värld, varje dag tänker jag att den här dagen kanske är den sista. Men det blir inte som i filmerna att man gör allt det man borde och vill göra, går ut och upptäcker världen på nytt liksom. Istället sitter jag hemma och försöker minnas varje liten detalj, så jag får uppleva mina fina minnen igen innan det är för sent. Och det är himla jobbigt faktiskt! För det ger bara panik att jag missar allt därute, men jag blir så trött och måste hinna minnas klart, hinna bearbeta klart. Trots att jag vet att tiden tickar väntar jag bara in den. Jag vet inte hur jag ska göra. För visst får man väl mer tid när man är ensam och har tråkigt? Jag vill inte tappa den, tiden, livet. Jag tror dom två inte hänger ihop riktigt. Jag vill liksom spara på allt det där fina, men istället känns det som att jag tappar det.
President's honor list
Jag har fått en award! Eller ialla fall nåt sånt bra från Academy of Art fast jag inte riktigt vet vad det betyder!!
Jag har ialla fall hamnat på President's honor list, vilket jag tror betyder att man får toppbetyg i skolan!
Jag har ialla fall hamnat på President's honor list, vilket jag tror betyder att man får toppbetyg i skolan!
Attans!! Jag som hade bestämt mig för att bli mer social istället! Tänk att något så litet kan få en att bli så glad och motiverad! Jag vill bara plugga, plugga, plugga mera NU!
Han får mig att känna
Jag läste precis det här på Sjuttondes blogg och det är så himla rätt så jag tänkte dela vidare, eller spara för att komma ihåg själv. I vilket fall som helst så stod det såhär:
"Det var sent, mycket närmare morgon än kväll, och klackarna hade sedan länge svikit. Så vi gick barfota vägen hemåt, bort från alla unga och dumma som dansade för fullt några meter bakom- så som vi med hade gjort, sekunder innnan. Det var så varmt och våra matchande systertatueringar kändes som livets triumf. Vägen hem tar stopp, några killar fångar våran uppmärksamhet- de säger att de har 3 frågor. Eller var det kasnke 4? Vi säger så iallafall. Så, mer än 4 frågor senare, mer än 4 dryga svar & mer än 4 skratt senare blir den ena av killarna döds-seriös. Han kollar på oss och frågar med sin skånska dialekt-"Vad är det egentligen ni tjejer söker efter hos killar?". Plötsligt räckte inte de dryga svaren till länge, plötsligt kan vi inte skratta bort det, för plötsligt vill han ha ett riktigt svar. Men vi båda förblev tysta, för vi tycktes inte veta svaret.
För vad är det egenligen vi tjejer kollar efter? Vad är det vi vill ha? Jag har tänkt på det ganska mycket sen dess, sen den där sena sommarkvällen i Kroatien. Liksom, är det en hårfärg? ett utseende? ett personlighetsdrag? eller kanske ett speciellt intresse han har? Nej, jag tror inte det. För visst tror jag att dessa saker kan spelar roll, föresten spelar roll, men det är inte de som avgör. Det är inte hans utseende som kommer göra att du faller så hårt för honom, det är inte heller hans innebandy-intresse som kommer få dig att vilja stanna i hans famn föralltid & det är framför allt inte hans ögonfärg som kommer få dig att älska honom. Det kanske är sakerna som får dig intresserad, sakerna som du gillar med honom. Men Saken som får dig att älska honom är något helt annat. Det är något du inte kan se, inte kan ta på eller för den delen förstå heller. För det är en känsla. En känsla han ger dig. Typ som när han får din kropp att skrika efter honom, längta så att du nästa spricker. Eller som när han får dig att skratta så hemskt mycket när du egentligen bara känner för att gråta. Men även när han får dig så jävla nere, på botten rent ut sagt, för att nästa stund låta dig sväva på molnen. För om han får dig att känna överhuvudtaget så är han rätt. Han är inte perfekt, han är säkert inte den du trodde att du skulle falla för & han kommer säkerligen få dig att må skit. Men han får dig att känna levandes. Du finns, du känner, du lever- allt det hör liksom ihop. Så om jag hade fått samma fråga nu som jag fick den natten i Kroatien hade svaret varit, att jag tror att vi söker efter någon som får oss att känna. Så, så länge han får dig att känna- ja, då tappar allt det där andra sin betydelse."
Prata prata!
Nu är jag här igen! HEJ!
Nu börjar det sakta men säkert närma sig att åka tillbaka till San Francisco och man kan ju säga att jag är sjukt nervös! Vi har fortfarande inte hittat någonstans att bo, CSN krånglar och jag vill inte lämna hemma riktigt än!
Inte för att jag gör något direkt vettigt om dagarna men jag trivs så himla bra. Jag har börjat fotografera av allt hemma så jag ska kunna låtsas att jag sover hemma när jag är där och katten har börjat bli lite sur på mig igen för att hon aldrig får vara ifred, men det gäller ju att passa på! Visst?
Sen har jag tänkt himla mycket på att jag känner mig så mycket lugnare och gladare inuti än vad jag lyckas visa utåt och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna ändra på det! Visst är det mycket jobbigt som händer just nu, och det tar en himla massa energi och man blir ledsen, men jag kan ändå känna att jag borde orka vara så mycket gladare utåt än vad jag är! Hur gör man? Liksom som jag skriver nu det är precis så det känns inuti, men när jag ska prata (istället för att skriva) blir det som att orden stockar sig och jag måste ta sats för att få ur mig fulla meningar. Jag kanske inte har lärt mig att prata? Kan det vara så? För jag är så himla rädd att ingen ska orka lyssna så jag bara väljer ut dom viktigaste orden och försöker säga dom med mycket allvar å djupare röst så att det ska höras, men då blir det så himla ointressant. Eller när jag känner mig trygg med någon (inte många!) och bara babblar ur mig alla detaljer på en gång, finns det ingen mellanväg? Finns det en skola för sånt här? Hur man pratar normalt med folk?
Puh. Här är lite bilder sen senast ialla fall! Hörs snart!
Surströmming på Tennstopet!
Jag och Sötnos tittar på Suits varje kväll! CPBRA serie!!!
Lammracks hos Malin och David (mästerkocken)!
Millie handlar barnleksaker! Say whaaaaaaaat?!
Sen äter vi kanske världens godaste sushi! Smokin'
Vi hejar på dom här fina med varsin godispåse i handen! Heja heja!!
Sen säger vi godnatt!
Jobbigt med rubrik!
Hej hej!
Nu är jag äntligen ledig för första gången på sjukt länge känns det som. Sommarterminen tog totalt slut på mig och nu när jag inte längre kan sitta med huvudet i böckerna vet jag inte riktigt var jag ska göra av mitt huvud längre. Jag tänkte att jag måste ha något projekt ialla fall, att underhålla mig med nu när jag är ledig och alla andra (passande nog :( ..) har börjat jobba igen. Så jag hittade 5:2 dieten, som innebär att man 5 av 7 dagar i veckan får äta normalt, vilket inte är så normalt för mig, och dom två andra dagarna (36 h gånger 2) inte får äta någonting alls. Eller jo, 500 kalorier men det är rätt lite det med. Bra underhållning va, att sitta hemma och inte äta :P Men då tänkte jag att man kan ju börja träna också!! Så om man orkar det utan några kalorier i kroppen brukar jag ut och pip-springa! Det är alltså precis som det låter, för om man har så dålig kondition som jag så piper jag fram!
Imorgon ska jag däremot fylla på med lite surströmmingskalorier, det ska bli GOTT! :)
HejdååååååÅ!
